Spöna som väntat!
Äntligen kom jag ut på det där efterlängtade premiärpasset där de nya Colmicspöna skulle få bekänna färg. Id stod på agendan och platsen valdes till ”den vanliga” premiärån där man oftast får sitta ensam, förutom bävern som alltid är tidigast vid ån. Förhållandena var ganska bra men det var kallt i vattnet. Trodde inte på några mängder fisk. Blandade lite mäsk, idkung blandat med lite krillkung. Doftade underbart, så underbart bara en tokig metare kan tycka.
Spöna var underbart sköna. Lätta men samtidigt en riktig ryggrad.
Liten men naggande go.